Tinnitus

Följande kliniska kunskapsstöd på 1177 för vårdpersonal kan vara relevanta:

Hörselasymmetri hos vuxna, utredning

Mediaotit, akut

Mediaotit, sekretorisk

Tinnitus är en subjektiv ljudupplevelse utan yttre stimuli och ett symtom på en störning i hanteringen av sinnesintryck. Ljudet kan ha olika karaktär, till exempel brus, sus eller pip. Det kan förekomma sällan, ofta eller vara konstant.

Tinnitus förekommer hos 10–15 % av befolkningen i västvärlden. Ungefär 1–2 % av personer med tinnitus upplever ljudet så störande att det allvarligt påverkar det dagliga livet. Alla kan ha övergående ljud i öronen, framför allt i tyst miljö.

Uppkomstmekanismerna är multifaktoriella och ofta svårdefinierade. Det finns ingen entydig förklaring till tinnitus men eftersom tinnitus även kan förekomma vid dövhet tyder det på att de centrala hörselbanorna på subkortikal nivå är involverade.

Exempel på faktorer som kan orsaka tinnitus är:

• hörselnedsättning
• stress och depression
• problematik i käk- eller nackmuskler
• läkemedel
• trauma – till exempel skallskada eller pisksnärtskada (whiplashskada)
• kronisk bullerexponering eller akustiskt trauma
• sjukdom i mellanörat, till exempel akut/kronisk mediaotit, sekretorisk otit eller otoskleros
• myoklonus i mellanörat – kontraktioner i mellanörats muskler
• ponsvinkeltumör – till exempel vestibularisschwannom, kan ge ensidig tinnitus, utan samtidig hörselasymmetri är risken för ponsvinkeltumör mycket liten
• patologiskt blodflöde – till exempel arteriovenös kärlförbindelse, avvikelser i venöst återflöde eller glomustumör kan orsaka pulserande tinnitus
• annan somatisk sjukdom som till exempel tyroideasjukdom, anemi, hypertoni, högt intrakraniellt tryck och neurologisk sjukdom.

Symtom vid tinnitus kan:

• vara ensidiga eller dubbelsidiga, och kan även uppfattas mitt i huvudet
• förekomma med eller utan hörselnedsättning
• variera i karaktär och intensitet över tid
• påverka till exempel sömn, koncentration, arbetsförmåga och livskvalitet i olika grad.

Följande bör ingå i den riktade anamnesen:

• debut – akut eller successiv
• utlösande faktorer
• duration – kontinuerlig eller intermittent
• karaktär – pulserande eller icke-pulserande
• förlopp – ökande, minskande eller oförändrad
• sida – ensidig eller dubbelsidig
• svårighetsgrad – utifrån patientens upplevda besvär
• hörselnedsättning
• ljudkänslighet
• bullerexponering
• aktuell psykisk och social belastning
• besvär från käk- eller nackmuskulatur
• annan somatisk sjukdom
• läkemedel.

Fråga om symtomens karaktär:

• vid vilka tillfällen stör tinnitus
• kan tinnitus döljas eller undertryckas av omgivande ljud eller då patienten är sysselsatt.

Följande undersökningar kan vara av vikt:

• öron – otoskopi och audiometri
• hjärta och kärl – blodtryck och blåsljud på hals och runt öron
• mun – tandstatus, tecken på tandpressning och tandgnissling
• huvud och hals – ömhet, inskränkt rörlighet i nack- och tuggmuskler samt käkleder
• svårighetsgrad – skattningsformulär, till exempel Tinnitus Handicap Inventory (THI), kan användas för att värdera besvärsgraden
• psykiskt status – fokus bör ligga på att uppmärksamma tecken på ångest, depression och andra tensionshöjande faktorer.

Vid måttliga besvär av tinnitus och normal hörsel behövs vanligtvis ingen ytterligare utredning.

Bedömning inom specialiserad vård rekommenderas vid:

• tinnitus med mycket besvär där behandling i primärvården inte har räckt till
• samtidig ensidig hörselnedsättning och/eller kronisk sjukdom i mellanörat
• pulssynkron tinnitus.

Observera att ensidig icke pulserande tinnitus som enda symtom, med sidlik hörsel, inte rutinmässigt behöver utredas. Mer information finns i kunskapsstödet Hörselasymmetri hos vuxna, utredning, 1177 för vårdpersonal.

Vid lindriga besvär är ofta patientinformation och lugnande besked tillräckligt.  

Ge patienten information om tinnitus och informera om egenvård samt att:

• tinnitus ofta förbättras med tiden på grund av acceptans och tillvänjning
• besvären kan variera i intensitet
• stress kan ha en negativ påverkan.  

Behandla eventuella bidragande psykiatriska och somatiska besvär enligt separata riktlinjer.

Rekommendera egenvård med:

• bakgrundsljud – alltför tyst omgivning kan öka tinnitusbesvär
• distraktion – musik, radio, ljudbok eller appar med naturljud för att underlätta insomning eller koncentration
• fysisk aktivitet, som kan lindra besvären
• hörselskydd i miljöer med potentiellt hörselskadliga ljudnivåer som till exempel buller från maskiner, vid jakt eller verkstadsarbete – i vardagliga miljöer bör hörselskydd undvikas eftersom de riskerar att förvärra tinnitus och ge ljudkänslighet.

Erbjud patienten:

• kognitiv beteendeterapi (KBT) – kan ge patienten stöd i att förändra negativa beteende- och tankemönster kring tinnitus
• fysioterapi vid stress, värk och muskelspänningar i nacke och axlar
• psykologisk behandling eller läkemedel utifrån patientens behov, särskilt vid:
  • sömnproblem
  • stressrelaterad sjuklighet
  • depression
  • ångest.

Observera att antidepressiv behandling inte är indicerat som specifik behandling mot tinnitus men tinnitusbesvär lindras ofta vid behandling av psykisk samsjuklighet.

Behandlingsalternativ inom specialiserad vård kan omfatta:

• hörapparat – även vid lindrig hörselnedsättning
• tinnitusrehabilitering i team – till exempel med audionom, kurator eller psykolog
• tinnitusinriktad kognitiv beteendeterapi (KBT)
• bettskena – vid käkleds- eller tuggmuskelproblematik.

Försäkringsmedicinskt beslutsstöd vid tinnitus, Socialstyrelsen

Tinnitus, 1177

Hörselskadades riksförbund

Tinnitus, Hörselskadades riksförbund